onsdag 17 april 2013

Bengt Fram & Arne Chosfer: Ur Skitapannor och Stalintrumpeter 4


Arne:
Det stigande intresset för lavemangsutrustning märks ju inte minst på prisutvecklingen. Så sent som för tio år sedan kunde man hitta välbevarade pumpar för en spottstyver på överskottslager och loppmarknader. Idag säljs samma objekt för svindlande summor på specialauktioner. Säg mig, är det fortfarande möjligt att göra fynd?

Bengt:
Ja, det är det. Men man behöver både kunskap och tur samt gott om tid. Vore jag inte övertygad materialist, skulle jag kanske också tala om ett samlarens "sjätte sinne", ty det är något nästan kusligt med den sensibilitet som den verklige konnässören utvecklar med åren. Låt mig ge ett exempel.

I likhet med många andra som förunnats kontakt med den mänskliga kreativitetens källflöden, arbetar jag mestadels om morgnarna. Det gör att jag i regel kan ägna timmarna efter lunch till strövtåg på loppmarknader och i välgörenhetsbodar.

En gråkulen eftermiddag för ett par år sedan gick jag den sedvanliga ronden genom Linköpings bodar. Redan innan jag passerade dörrarna till Stadsmissionens butik på Sankt Larsgatan förnam jag den sällsamma vibration som förebådar ett fynd.

Jag gick in i den belamrade lokalen och frågade tjänstgörande fruntimmer om det kommit in någon lavemangsutrustning. Hon höjde axlarna och vände handflatorna uppåt i den där uppgivna åtbörden som blivit så vanlig i Alliansens Sverige och som jag har så svårt för. Visste jag inte att medicinsk utrustning var sällsynt? Och vore det inte bättre att uppsöka min husläkare om jag nu drabbats av förstoppning?

Jo, det kunde jag hålla med om. (Ett långt liv har lärt mig att det är lönlöst att inleda en diskussion med kärringar av detta slag.) Men jag hade nu en gång gripits av känslan, nej: vissheten att det just här, just idag kunde finnas ett åtråvärt objekt. Så jag frågade om man händelsevis fått in något annat intressant.

Hon förde mig in i det inre rummet. Jag hann inte längre än till tröskeln till denna lagerlokalfylld av leksaker, böcker, kasserade datorer, gamla kylskåp och TV-apparater, kläder samt en obeskrivlig kökkenmödding av allsköns lump och skräp, förrän jag såg en antik lavemangspruta i ett hörn. "Vad är det där då?" ropade jag. Fruntimret klättrade över en samling seriemagasin och utombordsmotorer, kom skamsen, och stånkande tillbaka och bad om ursäkt. Jag köpte sprutan för en bråkdel av det vanliga priset på Auktionsverket.

Hur det gick till? Jag har själv funderat på saken. Har man beskt tusentals lumpodar, loppmarknader och bazaarer, liksom Londons auktionshus och de diskreta schweiziska antikhandlarnas hemlighetsfulla inre rum, utvecklar man en sensibilitet av ett alldeles särskilt slag. Man vet instinktivt vart man ska vända blicken - eller så är det snarare som att man får upp vittringen på åtråvärda objekt.

Vad var det nu jag fann hos Stadsmissionen? Jo, en komplett om än lite skamfilad lavemangspruta av det slag som användes av den sydsvenska landstormen från mitten av 20-talet. Det handlar om kraftiga doningar med vars hjälp man på mindre än en timme kunde försätta ett kompani förstoppade landstormsgubbar i stridbart skick. Med sin enkla konstruktion var också detta slags spruta oerhört slitstark. Efter beredskapsåren användes de inte sällan som bevattningsanordningar på mindre lantbruk och jag har hört sägas att de också tjänstgjorde som brandsläckare ute på landet till långt in på 70-talet.

Jag öppnade en extra flaska Runöl den kvällen, innan jag inledde det mödosamma arbetet att konservera mitt senaste fynd.

Arne:
Imponerande! Att kunna bygga upp en samling som din med begränsade tillgångar kräver ett luktsinne, ett öga och en känsla för lavemangsutrustning av ett alldeles särskilt slag. I ditt fall skulle jag inte tveka att kalla det ett sjätte sinne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar