onsdag 2 mars 2011

Lars Remm: "Man med Lem"

Idag kan man läsa en lysande recension av Lars Remms nya CD, Man med Lem, i Dagens Nyheter. Eftersom den inte finns tillgänglig på nätet tar vi oss, helt fräckt, friheten att här återge hela texten: 

Efter en kort men desto intensivare tur i mediekarusellen och efterföljande, obligatorisk djupdykning i kändisskapets frossande i framgångens sockervadd  och andra, mer sinistra, substanser med påföljande, lika obligatorisk, reningsperiod i AA:s fasterliga famn är Lars Remm äntligen tillbaka. Och det är en återkomst som tagit formen av en artistisk och mänsklig återfödelse, en metamorfos av otidsenliga mått, en förvandling som dykt ned till kreativitetens bottensediment och tagit med sig upp till ytan sällsamt skimrande ädelstenar. 


Den ärrade och prostatitsvullna gubbslemsrockarens John Silver-raspiga röst och tyngande ballast av krackelerande världssamvete lämnades kvar i ruinerna av det med tiden allt tommare skal som utgjorde batikhäxeikonen "Lars Remm" och fram träder nu en rakryggad och värdigt medelålders man med ipoden laddad med så eklektiskt och respektlöst minglande inspirationskällor som centralasiatisk strupsång, ironiskt postkolonialistiska böneutropare och göteborgska arbetarsånger. Dubbelplusbra är bara förnamnet. 

Det mest slående med det nya albumet, "Man med lem" är annars hur det kan låta så stort och samtidigt intimt. Det är tungt som ett svårmod över Bottenviken en förmiddag i november men också lätt som när en såpbubbla fylld med lustgas stiger över en försommaräng.  Liksom tidigare ligger den remmska ljudbildens absoluta tyngdpunkt någonstans i det skridskodansande samspelet mellan sång och instrumentation men rösten är nu rejält uppskruvad samtidigt som den inte längre tillåts fylla funktionen av narcissistiskt lättsårad centralsol och atmosfären blir därmed betydligt mer spatiös men också mörkare, med ödsliga pukor och ett lugubert träblås. Är det till en dödsdans Lars Remm bjuder upp - eller är det rentav fråga om en marsch till avrättningsplatsen? I vilket fall handlar det om ett gardenparty på gravkullen och en lång rad cocktailsimmiga hittar som skakats och rörts av en ung Bowie på LSD, The Quarrymen på speed, Whitehouse på fultjack och Carola på Red Bull, allesammans anförda av en framgångsrusig Herbert von Karajan, kärleksfullt ompysslad av Linda Lovelace på pulpeten, applåderad av rasande furier och djinner. 

I takt med att Lars Remm skalat av de senaste årens alltför många och tättsittande lager av rockhistoriska avlagringar och anti-estetikens paradoxala bråte har det blivit möjligt för honom att gräva djupare i såväl röst- som stämningsläge. På den nya plattan lyckas Remm, mot alla odds, hitta en uråldrig källåder av den allra renast klingande malm och det låter som om hans arkaiska röst kommer från själva Bergakungens sal om den nu inte hasar fram på larvfötter genom de lappländska dagbrott som suggereras av de rytmiskt förhäxande slagverksfyrverkier som lyfter flera av plattans bästa låtar. Det är ett slags livsfarligt sug, en yrsligt svindlande dragning till avgrunden, som utgår från detta slags destruktiva men samtidigt så livsbejakande backanal och kanske är det bara de lite slitna gothassociationerna som gör att man inte helt låter sig förledas av de livsfarliga sirénernas sång. Det är som att dessa ekon från en förgången tids avslagna defaitism fungerar som ett slags ankare - osköna verktyg men absolut nödvändiga  för att inte vinden ska fånga den gyllene slupens purpurfärgade segel och låta fartyget gå förlorat  på den skönhetens ocean där Lars Remm funnit sig tillrätta som ett slags flygande holländare. 

Den fyra minuter och 57 sekunder långa "I am a Man" är tveklöst skivans epicentrum, själva den nollpunkt eller Ground Zero från vilken den rytmiska, melodiska och harmoniska radiokaktiviteten strålar. Det är ett episkt spår vars eko är fullt märkbart från plattans första  knastrande sekunder till den magnifika finalen -   och just därför blir jag lite besviken och ser det samtidigt som ett slags reträtt, en fläck på den konstnärliga framgångens välstärkta damastduk, ett tuggummi under vandrarskängans slitstarka sula, när en av Sveriges absolut mest intressanta sångare, alla kategorier, upprepar raden: "I am a Man/That's who I am". Detta må vara en metafor, ett intertextuellt danssteg i Rock' n' Roll Hall of Fame's spegelpryda balsal eller en upptäcktsfärd i de ironiska urskogar som Lars Remm alltid varit klok nog att undvika för att i stället hålla sig till den väl upptrampade, innerlighetens kostig som han känner bättre än de flesta. Men sådana spekulationer är inte till mycket hjälp för de män som dagligen slåss för att tänja gränsen för ett krympande  androcentriskt universum och, om så bara för en stund, hejda dess entropi. Kanske ska man lyssna till dessa rader som om de vore en motreaktion mot de (oftast kvinnliga) recensenter som dränkte Lars Remms strålande debut i kuttrande, gulliga, jollrande, kvalmiga och pilska epitet. Ja, man undrar och själv väljer jag till sist att kapitulera inför den djupt oroande ovisshet som utgår från den här refrängen, låter själva oförståelsen bli en del av konstverket och dess många lager av opaka ljudmattor. Då märker jag att det i detta svävande tillstånd av ovisshet öppnar sig ständigt nya tolkningshorisonter och jag kan luta mig tillbaka i cabrioletens skålformade säte, låta vinden leka i håret och rätta till solglasögonen. 

Något som är konstant med "Man med Lem" är annars just det lika bredbenta som självklara skrevandet över ett dansgolv där Hank Williams dansar queertango med Freddie Mercury, ackompanjerade av ett centraleuropeiskt kapell som slarvat med litiumbehandlingen. Lars Remm står med  ena benet stadigt förankrat i den svenska vistraditionen medan det andra beskriver ett slags evig rörelse mellan avantgardismens postdigitala ankarplatser i den stora tystnaden. Att Remm lyckas med detta akrobatnummer till perpetuum mobile beror inte minst på mästerproducenten Swempa Hanssons lika kongeniala som följsamma infall. Vem annars skulle låta briljanta Frankie Goes to Hollywood-glimtar möta morfindåsiga drone metal-klanger för att sedan, till synes utan ansträngning, låta det hela mynna ut i de mest förtjusande poprefänger av det slag som kletar fast i ens medvetande som ett gammalt Bugg spetsat med arsenik och glassplitter från förra mandatperiodens kravaller?

Skivans enda tråkiga ögonblick är den instrumentala ”Since you've been gone” som låter som soundtracket till en remake av någon svensk actionkomedi från 1980-talet där Lena Endre uppvaktas av Kjell Bergqvist i en sunkig kvart vid Hornstull medan Fares Fares bankar på dörren och novembers fuktiga yllevante sänker sig över staden. Här faller Remm handlöst ner i den svenska tristessens hisschakt och gör ett magplask i den popkulturella källarvåning där han, tack och lov, aldrig hört hemma. Vad som gav Remm  idén till denna kamikze-expedition kan man bara spekulera i men det vore vore förstås också fullkomligt meningslöst eftersom vi faktiskt kan välja att kliva på de övriga nio spårens magiska tågsätt, nio fullkomligt briljanta mikrokosmiska prismor upphängda i musikbranschens i övrigt så bedagade julgran.

”Man med lem” är årets suicidalalbum och en briljant uppföljare till förra årets sönderhyllade, och i jämförelse faktiskt ganska banala ”Sånger från en bakgård”. Kanske ska man se den här återkomsten som en andra station på Lars Remms Via Dolorosa, hans alldeles egna väg mot döden och återuppståndelsen, lika fylld av ödslighet och djup smärta som styrka och målmedvetenhet. Vi blir alltfler som slår följe med Lars Remm på den Golgatavandring som emellanåt stannar till vid någon rastplatsbackanal  och redan nu bör man vara beredd på att sommarens turné kommer att förvandla folkparkerna till ett slags postsakrala bönemöten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar