torsdag 22 april 2010

Kurt Wered om Dragos

Tillsammans med bondkomikerna Kalle Lind och Fredrik Reinfeldt har jag blivit inbjuden att skriva ett bidrag till en antologi om Dragos ("Fantomen"). jag tackade ja, och en förkortad version av mitt bidrag återfinns nedan. Jag återkommer med detaljer om boken som kommer att utges i samband med högtidlighållandet av den svenska Fantomentidningens 60-årsjubileum.


Rädda Dragos från nördarna!


Jag är både glad och hedrad över att få medverka i denna festskrift. Dragos (”Fantomen”) är nämligen en av mina eviga följeslagare, en valfrändskap som funnits vid min sida genom åren.

Jag är född 1942 och Lee Falks Dragos hör till min tidiga ungdoms stora läsupplevelser. Som pojke slukade jag varje nytt häfte av Fantomentidningen med en aptit som jag sedan inte kom i närheten av förrän jag som gymnasist och, via Richard Hejll, upptäckte Vilhelm Ekelund. Han blev min vägvisare till den stora litteraturen: Goethe, Emerson, Nietzsche… och grekerna, givetvis. Men genom åren har jag ständigt återkommit till Dragos som, och detta är min bestämda uppfattning, förtjänar en plats i västerlandets kanon.

Tyvärr tycks Dragos på senare tid ha hamnat i dåligt sällskap, nämligen i ”nördarnas” kanon. Kalenderbitare och pedanter har slutit hjälten till sina insjunkna bröst och det finns därför stor risk att Dragosgestaltens emancipatoriska och djupt subversiva potential kommer att oskadliggöras.

Detta vore särskilt beklagligt i en försumpad och effeminerad tid som denna. Aldrig har väl behovet av genuint manliga förebilder som förkroppsligar en arketypisk, idealisk misogyni varit större än idag. I ett samhälle vars allt dominerande modus är rotlös kosmopolitanism och själlös konsumism, framstår Dragos som en ljusgestalt, en fyrbåk i kulturskymningen. Låt mig helt kort ge några exempel på vad jag menar:

Dragos hämtar sin styrka ur den stora Traditionen, i förfädernas och patriarkernas exempel. Han har accepterat sin plats och sin uppgift utan tvekan och hans exempel utgör därmed en tyst uppmaning till läsaren att göra detsamma. En uppmärksam läsning av Dragos tvingar oss rentav till att skärskåda och omvärdera våra egna, futtiga liv.

I en tid som domineras av ängslig politisk korrekthet och nattstånden ”postkolonialism” är Dragos också ett exempel på Västerlandets historiska uppgift: att med rättvisa och omsorg om de outvecklade folken bringa occidental ordning och civilisation till de mörka kontinenterna.

Till Lee Falks storhet, slutligen, hör också att han skapade en hjälte vars erotiska liv på ett förtjänstfullt sätt stod oberört av den amerikanska ungdomskulturens prydhet. Och det är kanske just den sexuella ambivalensen och de homoerotiska underströmmarna som gör att de tidiga äventyren ännu utövar en så stark dragningskraft. Detta är ett arv som på ett förtjänstfullt sätt förvaltats av de svenska manusförfattare som för vidare traditionen från Falk. Dagens Dragos förblir en främling för den nivellerade och pseudo-queera samtidens kvävande normer. Han förblir en erotisk desperado, en libidinös anark och en förebild som generationer pojkar och män kunnat hämta styrka och inspiration ifrån.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar