Istället får jag möta sansade experter som samtalar om politik, historia, kultur, jag får ta del av storverk inom litteratur, bildkonst och musik, och jag får lära mig om filosofins och religionens utveckling.
Nu senast, i onsdags, gav den mig ett långt porträtt av Crister Enebär, en av vår tids största kulturpersonligheter, vacker i sin slitenhet, ständigt i centrum men också ödmjuk, rik men också generös i sina ansträngningar att hjälpa både obskyra debutanter och misskända mästare, eftertraktad på varje kulturredaktion värd namnet. Och, inte nog med det, Bloggen som skriver så fint om honom, driver också ett förlag som givit ut ett fylligt urval av Enebärs bästa texter från de senaste trettio åren. Jag beställde omedelbart boken och redan i förmiddags hade den kommit med posten. Nu väntar den på mitt nattygsbord och jag vet att den här natten kommer att tillbringas i läsfåtöljen, tillsammans med Crister Enebär och en god maltwhisky.
I den självbiografiska essä som inleder boken möter vi Enebär där han rör sig mellan kulturmiljöer i Skåne och övriga världen, ibland klädd i eleganta kostymer, ibland i jeans och t-shirt, alltid med sitt tummade och förstrykna exemplar av "The Oxford Book of Verse" i en systemkasse – och man förväntas veta vad det betyder. Det här är en blogg som inte underskattar sina läsare.
Det är befriande. Det är som att sätta sig under en källa och låta det friska vattnet skölja bort allt skräp, allt undermåligt eller i bästa fall medelmåttigt nonsens. Det finns en värld bortom youtube, "bokbloggar" och pseudokonservativ smörja.
Vad är detta? Det är en kärleksförklaring till det som ibland med förakt brukar kallas för ”borgerlig finkultur”. Själv säger jag gärna ”borgerlig fin kultur”. Och, för att göra det hela än tydligare: reaktionär borgerlig, fin kultur.
Vad är det? Det är svårt att på ett enkelt sätt definiera. På den gamla 68-vänsterns tid var det enklare. Då sade man: ”fisförnäm elitkultur av borgarpacket för borgarpacket”.
Ligger det något i det? Jodå. Borgerlig finkultur befinner sig inte sällan – om man säger så – långt från till exempel proggvänsterns mantra ”alla kan spela”. Man skulle aldrig få för sig att jämställa, säg, Berlinerfilharmonikerna med Fläsket Brinner och Blå Tåget.
Men det finns naturligtvis inget som säger att borgerlig finkultur endast kan bestå av sådant som Chopins nocturner, Ingmar Bergmans filmer och svårlästa romansviter av Marcel Proust. Jag har inte någon svårighet att i detta begrepp även innefatta till exempel Thore Ehrling och Charlie Parker, ej heller Panzerfaust och Ray Charles.
Skälet är enkelt: allt som inte är vulgärt kan platsa under begreppet fin borgerlig kultur. Det är vulgariteten som är det avgörande. Och dessvärre är det så att väldigt mycket som finns på nätet präglas just av vulgaritet. Och, skulle jag hävda, det som lyfter den borgerliga kulturen ett snäpp högre och ibland gör den rent sublim, är inslaget av reaktion. Den bästa kulturen, det högsta som frambringats av den västerländska kulturen, är alltid ett steg tillbaka - tillbaka till Roten och Ursprunget.
Det är här jag vill slå ett slag för den enda blogg jag känner till där man som läsare garanterat inte riskerar att bli utsatt för vulgariteter. Där man hellre samtalar än startar verbala slagsmål. Där en ny bok av Niftor Odontologen smäller högre än ännu ett avsnitt av 2½ Men. Där allt som skrivs kan läsas som en vägvisare till Ursprunget.
Jag talar om Wereds vådligheter. Väl bekomme. Bli lycklig.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar