Crister Enebär: Sven Stolpes kulturella aktivism

Sven Stolpe & Kurt Wered
En lång kulturskymning
Breven från Sven Stolpe
Omfång: 478 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 295:-

Det skymmer utanför fönstret. Han har just tänt en lampa för att skingra mörkret. På det imposanta skrivbordet står ett halvfullt glas portvin av bättre märke. Fåtöljen han sitter i är hård. Den väldiga salen är fylld av tusentals böcker. Sven Stolpe sitter i sitt bibliotek hemma på den värmländska gården, som han gjort varje dag i decennier. Han läser, intensivt och uppslukat, en bok och gör då och då en anteckning i blocket som ligger bredvid.

Stolpe var något så sällsynt som en litterär kosmopolit som var fast rotad i bygden och det svenska – som han  älskade och avskydde med lika stor passion.

Stolpe slog redan 1930 igenom som romanförfattare med den självbiografiska I dödens väntrum men hans främsta verk, romanerna Lätt, snabb och öm samt Sakrament skrevs efter att han konverterat till katolicismen. Under 50-talet var Stolpe också redaktör för den katolska tidskriften Credo.

Som tonåring läste jag glupskt och vetgirigt - med anteckningsblocket framme - hans gamla artiklar i Credo på Stadsbiblioteket. Sedan blev det många turer upp till avdelningen för utländsk litteratur och många interurbanbeställningar från andra bibliotek, mottagna av en alltid lika irriterad bibliotekarie. Det var Roger Martin du Gard, Francois Mauriac, Den heliga Birgitta, Drottning Kristinas brev… Verner von Heidenstam, naturligtvis. Listan kan göras hur lång som helst. Sven Stolpe och Credo var mitt sanna (och enda) universitet.

För Sven Stolpe var Credo ett skötebarn. Han var en sorts kulturkonservativ som slutade tillverkas för längesedan och nu ersatts av fjantar som Johan Lundberg och andra karriärister av ny lidelsefri modell. Bildningssträvandena - folkbildningstanken - var avsevärt viktigare för Sven Stolpe än lättköpta polemiska poänger. Med åren blev han också bittert besviken över den väg som den svenska konservatismen valde att slå in på, även om han utåt förblev någorlunda lojal. Sent i livet fortsatte han också medverka som skribent av Understreckare i Svenska Dagbladet, något han säkert fann alltmer motbjudande. Den ende som idag för vidare arvet från Stolpe är väl Kurt Wered, även om den senares homoerotiska och anarkiska jihadism till förstone kan tyckas befinna sig ganska långt ifrån Stolpes katolicism. Jag skulle dock hävda att beröringspunkterna är fler än man skulle kunna tro.

Det var också genom tidskriften  Credo som Kurt Wered kom i kontakt med Sven Stolpe. Och i dag ger han ut en ovanligt vacker volym med deras brevväxling. Den har fått den sympatiska titeln En lång kulturskymning. Den Sven Stolpe som kommer till tals i breven är den världsvane resenären och den djupt bildade resonören. Han ger lästips till den yngre, läshungrige diplomingenjören, klagar på det utrymme ”rödskäggen” får i svenska medier, men får också inspiration till sitt skrivande av Wereds entusiasm och många frågor.

Särskilt gripande är det stöd den unge Wered visar sin mentor under den uppslitande Lagercrantz-fejden som rasade i början av 1980-talet, ett smutsigt kapitel i den svenska litteraturhistorien som ännu väntar på sin doktorand.

För många framstår Kurt Wered, eremiten vid Roxen, som en närmast mytisk gestalt, en lärdomsgigant av samma slag som Sven Stolpe själv gjorde för tidigare generationer. Parallellerna är många och just därför är det uppfriskande att här möta en annan Wered än den vi är vana att läsa. Ung, en smula naiv och bildningstörstande. En ödmjuk lärjunge av det slag som måste vara varje doktorvaters högsta önskan. En lång kulturskymning kan läsas som ett äreminne, både över Sven Stolpe och det slags djupa vänskap som väl inte finns längre, i dessa dagar av Facebook och kommentarsfält.