lördag 27 mars 2010

Arne Chosfer: DOCENT LINDQUISTS ONDULERADE HÅR


Arne Chosfer
Docent Lindquists ondulerade hår
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 275:-


Lovord för Arne Chosfers litterära återkomst:

Redan titeln på romanen, Docent Lindqvists ondulerade hår, skvallrar om att det här är en djupt originell roman. Ingen annan än Arne Chosfer skulle hitta på en så lustig, ­nyfikenhetsretande och egendomlig boktitel. Man behöver bara läsa några ­sidor för att inse att detta är en riktig chosfare, fylld av ­reflexion, den tillsynes – men bara till synes – förströdda kompositionen och de gnistrande vackra iakttagelserna. Hans läsare lär inte heller denna gång bli besvikna. Tvärtom, detta är en av de bästa böckerna i författar­skapet, en stilistisk njutning av ­yppersta slag. Få sedan Hjalmar Söderbergs dagar skriver väl en så skön och avklarnad prosa.


Det enda som något grumlar den närmast barnsliga läsglädje jag erfor efter att jag kastat mig över Chosfers bok (ni minns väl hur det var att stänga in sig med en Enid Blyton eller Richmal Crompton en regning dag under sommarlovet mellan fjärde och femte klass?), är att hans skönlitterära författarskap varit lika sparsamt som utsökt. Sedan den brådmogna debuten med De förbryllande apriorismerna (1967) har Chosfer endast publicerat två kortromaner: En arkeologs eftermiddag (1973) och Efter festen (1978). samt diktsamlingen Manfred von Richthofen nödlandar på en åker, något förbryllad (1970).

Berättelsen om Docenten Lindquist och hans hustru, Astrid med de vackra, vita tänderna, är uppenbart en roman med tydliga självbiografiska inslag och berättaren, en svenskfödd ­arkeologiprofessor i Oxford (där Chosfer varit verksam), bär tydliga drag av sin skapare. Denne universitetslärare, numera en äldre man, är bördig från Chosfers tidigare skildrade värld, Linköping, och den omgivande östgötska landsbygden. Till denna förlorade barn- och ungdomsvärld från 50-talet för han oss, här danas en framtida intellektuell i de ständiga samtalen om filosofi, litteratur och - inte minst - de gåtfulla etruskerna . Kamratkretsen har sitt eget symposium i stadens underjordiska kloaksystem. Här försöker man lösa universums och det etruriska språkets gåtor och Chosfer färdas fritt i tankarna kring tidens natur i fysisk – kvantmekanisk–mening och dess existentiella i filosofisk. En iakttagelse av hur folk var vinterklädda glider nästan oförmedlat över i tankar om skapelsens under och upphov och så vackert det blir: ”… långt ute i den periferi där krafterna var tillräckligt måttfulla för att tillåta liv att spira och komplicera sig, stod varje ödslig natt som ett slags oerhörd illustration till allt som var utommänskligt och ödsligt och det ­utommänskligas och ödsligas övermakt.” Tankar som dessa känner Chosfers (alltför få) läsare igen – jag kommer att tänka på den skönaste hunddikt som skrivits, ”Elegi över en död kungspudel”. Och vart tog etruskerna vägen? Det svindlar. Däremot tycks religionen spela mindre roll för Chosfer i dag, eller åtminstone för hans ­berättare, om jag får gardera mig en smula.

Men berättelsen är alltså inget ­filosofiskt eller arkeologiskt traktat, utan lever ett så betvingande närmast proustskt liv i berättarens minne från det Linköping som en gång var. En stad som han med sorg i sinnet konstaterar gick samma förödelsens väg som så många andra i Sverige. Dock, en gång var det en vacker stad med gamla byggnader och en naturidyll runt knuten, allt sådant som Chosfer beskriver med innerlig kärlek och minnesgodhet (läs även Åsa Svinhuggs roman, ”Ingen äger mig”, om Linköping på 70-talet). Alla dessa originella personligheter, familjen som är av lägre medelklass och den enligt ryktet rike morbror Eberhard. Märkliga öden, och dofterna, synintrycken som lever kvar inom berättaren. Det är som en enda lång prosadikt.

Linköping: ett klassamhälle. Den bullriga ”snickarns” familj är föraktad i sommarstugeområdet, men dottern Ingela blir berättarens första kärlek, den ack så ­ljuva och av alla efterlängtade. Egendomliga anekdoter från förr stiger fram och får åter liv, en värld av gränser men också av gemenskap.

Och så har vi givetvis den där mogna kvinnan som aldrig tycks saknas när man i romanform ­berättar om ungdomen, hon som initierar gossen i erotikens mysterier och högre njutningar – fru Lindquist alltså, som tillsammans med sin man, docenten, bor i morbror Eberhards patricierhus. Det har blivit något av en schablon, men Chosfer lyckas avlocka den ny innebörd och poetisk klarhet som på ett bitterljuvt sätt vittnar om den förlust den svenska litteraturen lidit i form av de romaner som Chosfer aldrig skrivit (eller, för att gardera mig ännu en gång, låtit befordra till trycket). Man kan inte annat än fyllas av beundran och tacksamhet för det egensinniga förlaget Anark som, ryktas det, kommer att återutge Chosfers tidigare, och sedan länge eftersökta och ytterst rara, böcker.

Arne Chosfer har som ­antytts sin speciella kompositionsteknik, där centrum och ­periferi ständigt byter plats, där aforismen, reflexionen och spekulationen befruktar varandra. Här finns en sorgesam, elegisk ton, samtidigt en befriande humor. Det är märkligt. Det är stort.

Det är vackert, sublimt och helt underbart, en roman som man kan öppna var som helst och mötas av en skönhetsupplevelse av yppersta slag. Den bör man unna sig.

Lars Gegerstedt, SvD

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar