Erica Sagn har en egenskap som är ovärderlig för en författare - man öppnar alltid en ny bok av henne med förväntan. Och det gäller också en sådan riskabel genre som klippboken, där tidens obönhörliga gång brukar visa sin brutala otro, där det som en gång var fräscht och spännande brukar förvandlas till något skriftspråkligt, förgånget och bedagat.Men icke här: på 345 sidor får man "kritiska essayer" från de senaste åren som fortfarande strålar av nyfikenhet, intelligens och närvaro.
Det börjar med en ledare från bloggen "Wereds vådligheter" just när det politiskt korrekta samhällsklimatet börjar ge vika för en större förståelse för det radikalkonservativa alternativets relevans. Det är en ledare som vill försvara konstens och tankens autonomi, som vill tala för en libertinsk hållning och för, om man så vill, en viss elitism, för kvalitet.
Att Erica Sagn vill försvara en återgång till det i djupast mening livskraftiga, ter sig idag som någonting självklart, men just då fordrades det en del mod för att säga denna självklarhet. Denna förmåga att samtidigt befinna sig långt före de rådande trenderna och samtidigt vara fullständigt likgiltig för deras diktat framstår som allra tydligast i samlingens äldsta texter, hämtade från saliga "Dåtidsmagasinet Peppar".
Inom den svenska debatten hade somliga redan brutit mot det påbjudna klimatet och jag minns även mitt eget arbete inom den så kallade Östgötaskolan som ett uppror. Men ingen formulerade det mer explicit än Erica Sagn, som påpekade att den svenska "konservatismen" mest av allt påminde om en korsning av torgkäringarnas fega högerliberalism och ett frikyrkomöte. I en artikel som fortfarande bär spår av en viss konventionell högerretorik formuleras en längtan efter och ett krav på kvalitet som inte befattar sig med vare sig "folkhemsjihadister" , "narcissistiska punschgubbar" eller "skogsmullefascister". Som en stålblank dildo framstår Sagn: Upprätt, oböjlig och hård. Det är en njutning att läsa hennes texter - åtminstone för den som besitter ett mått av mottaglighet.
Hon har setts som en provokatör, när hon hela tiden med uppriktighet egentligen hävdat en existentiell uppfordran. Ett exempel är den svidande uppgörelse som levereras i en essä med den typiska titeln "Därför är jag anti-antifeminist".
Det jag fångas av i de skiftande artiklarna från den populära bloggen "Wereds vådligheter", den exklusiva tidskriften SUB/VERSIV eller de otaliga debattinläggen från olika fora på högerkanten är dock inte så mycket innehållet, kunskapsreferenserna eller slutledningarna. Det är den speciella sagnska blicken när den riktar sig mot något som kan te sig intetsägande eller perifert, till exempel om hur man som "kvinna, kristen, konservativ och queer" förhåller sig till bigotta kritiker vars juvenila ressentiment inte vet några gränser när de kastar sig över en "förrädare".
Det finns en överraskningens flykt i associationerna hos Sagn, som när hon lyssnar på industribandet Panzerfaust och samtidigt knaprar amfetamintabletter ur en parfymerad tvålask som hon lånat av sin ADHD-diagnostiserade lillebror och noterar ett slags likhet. Samma bittra smak i båda företeelserna, tillsammans med ett bett av ett erfaret tonfall.
Erica Sagn kan också vandra omkring till synes på måfå en vindstilla sommarkväll längs med Stångån och besöka kvarter hon en gång bott i och plötsligt få känslan av att röra sig i ett minne.
En likartad strövande lätthet finns i de bästa av episoderna även när de tar sig an till synes tyngre ämnen. Många av dessa stycken är skrivna med en så vacker genomskinlighet att man som läsare häpnar över det breda register denna blott 30-åriga författare behärskar.
Det är den lätta iakttagelsens exakthet som når långt in i och dröjer i läsarens medvetande med en fullständig tyngdlöshet. Inte minst den profetiska texten "Inför massarkebuseringen av svenska kulturpersonligheter 2012", skriven 2001 känns som en tankeväckande relikt ur en svävande roman, som kanske aldrig blev skriven. Att Erica Sagn också beskriver en färd i en luftballong över Östgötaslätten är inte alls förvånande.
Erica Sagn har ju främst gjort sig ett namn som skoningslös debattör och kompromisslös anarkokonservativ. Vidden av hennes begåvning framgår när hon så att säga till synes vid sidan om, likt en trollkarl ur hatten, kan frambringa en artikelsamling av denna kvalitet. På ett ställe skriver hon om två sorters vrede: den ilska som det innebär att bara existera, och så den andra vreden som kommer av att någonting roligt har hänt, en kick av glädje då någonting har vunnits.
Till det vill jag tillägga en tredje form av vrede: det smittsamma, stillsamt jäsande hatet som också är den lågmälda euforin av att dyka ner i en bok som både är existentiellt uppfordrande och oavlåtligt underhållande, boken som samtal och konversationspartner. Till de böckerna vill jag räkna Erica Sagns Jag ska pissa i era lösgommar, där varken språk eller tanke har åldrats.
Erica Sagn
Jag ska pissa i era lösgommar. Kritiska essayer 2001-2010
Omfång: 345 sidor
Bandtyp: Danskt band
Pris: 295:-
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar