tisdag 10 november 2009

Om putslustiga postmodernister och deras effeminerade infamiteter


Tankesmedjan Wereds vådligheters motståndare tycks till överväldigande del bestå av det slags parasiterande mörkermän och halvfigurer som funnit sig väl tillrätta i den virtuella verklighetens skymningsland. Det rör sig om ett slags cyberrymdens illiterati: en generation uppväxt på en diet av pornografi och tarvliga förströelser med alltför mycket tid att ägna åt sina nihilistiska excesser eller fundamentalistiska stolligheter. När de konfronteras med allvar, djup, sanning och kvalitet tycks de dock rycka till i sin slummer. De känner sig hotade i sin bekväma liknöjdhet och narkotiska dvala och inriktar sin nyvunna energi på de mest tarvliga och utstuderat infama angrepp. I kampen mot det goda, det sanna och det sköna är alla medel tillåtna och vi har haft alltför många tillfällen att under det senaste halvåret se vilka avgrundsdjup som då öppnar sig. Det krävs en sällsynt karaktärens fasthet för att inte förtvivla och störtas ned i en bottenlös misantropi när man blir varse vad denna förlorade generation är i stånd till.


Bakom det senaste angreppet mot mig, mina medarbetare och vårt gemensamma projekt står en putslustig pirat och "IT-personlighet" vid namn Rasmus Fleischer, som på sin blogg sprider desinformation av ett sällsynt infernaliskt slag. Här presenteras nämligen en hyllning till Wereds vådligheter samtidigt som dess belackare avslöjas som de bigotta goddagspiltar de är. Men från utgångspunkten att jag själv, Erica Sagn, Karin Barbalander, Bengt Fram och alla andra som på kort tid skapat vad som kallats "Sveriges skarpaste blogg" inte är annat än "troll". Naturligtvis avfärdas också Anark förlag och dess utgivning som påhitt och skoj och Fleischer drar sig inte ens för att smutskasta Minibok - den enda bokhandel som visat civilkurage nog att ombesörja distributionen av våra böcker.

Frågan är dock om de putslustiga, postmodernistiska ironierna inte har skruvats ett varv för mycket denna gång. Jag tänker inte gendriva Fleischer i detalj men jag har fått nog av detta slags billiga trick. Jag har en kvalificerad publik som inte låter sig luras, hur många gånger samma lögner än upprepas Det är ändå ganska sorgligt att se hur Fleischer och hans anhang underskattar denna elit  av sanna aristokrater. Inte så att sådana här juvenila tilltag åstadkommer större skada än klottret som misspryder väggarna på huset där jag arbetar; min beklämning kommer ur övertygelsen att en företeelse som Fleischer bara är alltför symptomatisk för en snedvriden tidsanda vars mest karakteristiska drag är sådana här effeminerade infamiteter.

Aldrig har behovet av hård hockey och ideal misogyni varit större än nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar