torsdag 12 november 2009

Om olägenheten i att vara folkkär


Jag minns de många åren då jag om dagarna sålde min tid till SAAB, kvällarna ägnades åt familjeliv och fackligt arbete och jag endast hade nätterna fria att ägna åt mitt författarskap. Det var ingen lätt tillvaro även om den så här i efterhand alltmer framstår i ett något romantiskt skimmer. Trots den intill utmattning gränsande tröttheten, trots de oräkneliga refuserna - i denna obemärkta tillvaro ägde jag i alla fall en andlig frihet av ett sällsamt slag. I nattens timmar slipades svärdet.

Hur annorlunda är det inte idag! Det ständiga rännandet här på Tankesmedjans kontor. Telefonen ringer oupphörligt och de senaste dagarna har det till och med stått en hop skränande demonstranter utanför våra fönster. Att få något seriöst arbete gjort under sådana omständigheter är, som var och en torde förstå, fullständigt omöjligt.

Mejlens inkorg och bloggens kommentarsfält fylls snabbare än jag och Erica Sagn hinner tömma dem. Förolämpningar och cyberklotter och hatbrev i en aldrig sinande ström. Efter den första chocken vande jag mig vid sådant. Diskussionsklimatet har förresten hårdnat överallt omkring oss. Eller kanske är ”hårdnat” alldeles fel ord; det handlar snarare om ett slags effeminerad elakhet och småaktighet som breder ut sig, så långt ifrån manlig hårdhet man kan komma. Kanske är det anonymiteten på internet som gör att det svenska folkkynnet nu framträder med en så skrämmande tydlighet.

Som Erica brukar säga: Sverige är en stinkande drängstuga där den andliga utvecklingen avstannade någon gång på medeltiden.

Men sådant bekommer mig inte längre. Hur hotfulla cyberpöbelns kommentarer än är, hur utstuderade de intill leda upprepade påståendena är, att jag själv och mina kolleger inte är annat än "troll" - värst är ändå den positiva uppmärksamhet som Tankesmedjan Wereds vådligheter drar till sig.

De trängs överallt omkring mig, skränande och pockande på min uppmärksamhet: Vad är egentligen idealisk misogyni? Vad för slags radikalkonservativ är du egentligen? Kan du skriva en gästblogg hos mig? Ett förord? Göra en översättning? Delta i ett "event"? Signera en bok? De vill ha goda råd, de vill ha bekräftelse, de vill ha min underskrift.

Hittills har jag försökt tillmötesgå alla dessa välmenande men enkla själar, men nu är det nog! Jag har faktiskt inte tid med deras strunt. Från och med nu är huvudreglerna:

1. Inga kommentarer på den här bloggen kommer att besvaras.

2. Jag kommer inte att delta i några ”events”

3. Obeställda manuskript kommer att återsändas olästa.

Jag förbehåller mig rätten att i enstaka fall bryta mot samtliga regler. Men principen står fast.

Begrips?

PS
Nu ska jag åter ge mig ut på en resa. Denna gång, tack och lov, utanför drängstugans väggar. Jag återkommer när jag har något att säga. Antagligen i morgon och senast lördag e.m. (svensk tid) I brådskande ärenden kan jag kontaktas på:
kurt.wered-snabel-a-gmail.com

-Kurt Wered

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar