fredag 25 september 2009

Vykort från Göteborg


Att Anark förlag är en verkligt subversiv kraft att räkna med blev tydligt då vi nekades att delta i Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. På bilden här ovan syns Niftor Odontologen utanför mässområdet där han bemannar vår alternativa monter. Kom och besök oss!

Degenererad hockey


Hockeyn av idag är sannerligen ingen klassisk kämpalek
Knappt hade jag hämtat mig från LHC:s nesa, förrän jag nåddes av nyheten om ännu ett nederlag, denna gång mot SSK. Torsdagens match slutade 2-1 och endast genomkorrupta goddagspiltar, som de man finner i Linköpingslagets ledning, kan förneka att förluster som dessa gör en allvarlig och uppriktigt menad självkritik absolut nödvändig.

Vad är det då som fattas LHC?

Den skamlöse Lener, vars defaitism ledde till förra säsongens katastrofala avslutning, är naturligtvis en börda som LHC bort lagt av för länge sedan. Men problemet går djupare än så.

Det förefaller som om en anda av liknöjdhet och pacifism angripit laget ända till märgen. Inom LHC har länge kunnat iakttas upplösningstendenser som bland annat visat sig i ett alltmer effeminerat spel. Det är, kort sagt, ett slags pinsam fjollhockey som erbjuds åskådarna.

Att dra på sig några utvisningar duger inte. Om hockeyn ska kunna förverkliga sin potential måste det vara en kamp på liv och död. Blod och säd ska fläcka rinken. Det måste vara en grymhetens och manlighetens hockey. En hockey som i åsåkådarna kan tända en vitalitetens och homoerotikens låga som bränner bort krämarmentalitet och småborgerlig småskurenhet. En dionysisk hockey.

Att ersätta Lener är idag en nödvändig men knappast tillräcklig åtgärd om vi ska få se LHC rycka upp sig ur den parfymerade och dekadenta budoar där man tycks ha gått ner sig. Vill vi se en hockey som är hård och manlig vill det till andra och mer radikala grepp.

Denna beklagansvärda svampighet vars konsekvenser framstår med allt pinsammare tydlighet måste avlägsnas från laget. Ska upplösningstendenserna stävjas måste LHC genomgå ett stålbad - under en kompetent tränares ledning.

Måhända det är för sent. Kanske det enda "förnuftiga" vore att resignera, att inse att hockeyns tid är förbi... Att vi lever i en det yttersta sönderfallets och upplösningens tid. Att allt hopp är ute.

torsdag 24 september 2009

Ruttna krusbär (4): Defaitisten Lener


Stanken från Linköping når långt ner i Europa.

"Vi spelade fem mot tre i två minuter utan att göra mål. Då förtjänar du inte att vinna. Så enkelt är det." Så kommenterade LHC:s tränare, den beryktade defaitisten Slavomir Lener tisdagens bedrövliga match mot HV71, ett förnedrande och skamligt spektakel som slutade med siffrorna 2-6 (1-2, 0-2, 1-2).

Hur gärna ville jag inte förbigå det svenska hockeyeländet med tystnad - och hur omöjligt är det inte att tiga inför sådant. Att Lener stannat på sin post efter förra säsongens förödmjukande nederlag säger lika mycket om tränarens skamlöshet som den korruption som smittat LHC:s styrelse.

måndag 21 september 2009

Kurt Wered intervjuas i nystartad tidskrift


I en tid då allt fler betydande konstnärer, författare och vetenskapsmän finner det för gott (om inte rentav nödvändigt) att lämna Sverige har det länge saknats ett naturligt forum för kvalificerad diskussion om svensk exilkultur. Nu har emellertid en grupp i Paris boende svenskar tagit det utmärkta initiativet att starta en tidskrift för landsmän i frivillig eller påtvingad exil. Första numret av DIASPORA MAGASIN utkommer i dagarna och innehåller bland annat en exklusiv intervju med Kurt Wered som inte skräder orden när han beskriver de förföljelser och smädelser som fick honom att lämna sitt älskade Östergötland tidigare i år.

I en ledare förklarar redaktionen också att DIASPORA inte bara riktar sig till dem som redan lämnat det sjunkande skeppet. Man hoppas att tidskriften också kan bidra till impulsen att bryta upp för svenska intellektuella som ännu inbillar sig att det "kanske inte är så illa ändå" eller "att det nog kan bli bättre".

Vi på Tankesmedjan Wereds vådligheter välkomnar detta initiativ och önskar DIASPORA lycka till i fortsättningen.

Postum upprättelse för Lappalainen


Ja, vad ska man annars säga om den senaste volymen i Vitterhetsakademiens serie Svenska lärde. Det är den unge filosofen Mattias Fram, som häromåret disputerade med den första avhandlingen om Esa-Pekka Lappalainen (1938-1986), som skrivit denna heltäckande biografi över en av Skandinaviens egensinnigaste tänkare. Utifrån ett rikt brev- och dokumentmaterial framträder nu för första gången ett porträtt i helfigur och man tvekar inte att redan nu förutspå att denna utgivning kommer att väcka ett nytt intresse för Lappalainens verk.

Ludisk-sadistisk performativitet i posthumanitetens tid: Claes Schildt om Niftor Odontologens nya roman


Niftor Odontologen
Sällsamma och egentliga berättelser från Värmland
Anark förlag


Idén om det förkroppsligade subjektet har hos Niftor Odontologen aldrig varit annat än en heuristisk figur, ett redskap för att konkretisera vägen till en ständigt undflyende personlig identitet och det gäckande jaget. I hans senaste bok, Sällsamma och egentliga berättelser från Värmland, demonteras nu definitivt alla föreställningar om kroppen som det mest konkreta genom att det köttsliga ständigt representeras av en cyborg vars oorganiska materialitet (kisel, gummi, latex) alltid är utbytbar och manifesteras i ständigt nya kombinationer. Kroppens essens är hos Odontologen lika illusorisk som dess autonomi. Den existerar endast i relation till andra, lika utbytbara kroppar som aldrig är annat än tillfälliga och slumpmässiga sammanfogningar av reservdelar. Distinktionen cyborg – robot (eller zombie) har i denna posthumanistiska tid förlorat den betydelse i vilken äldre emancipatoriska och med nödvändighet ofullgångna projekt tog avstamp.

Odontologen är lika hemmastad i denna senmodernitetens tid-rumsliga interzone som i den värmländska glesbygd där han är bosatt. Och så väl behärskar han sina uttrycksmedel att läsaren omedelbart litar till denne vägvisares metalliskt klingande röst. Maskinen var inte vad vi trodde – men inte heller annorlunda. Lika välbekant och lika främmande som den egna kroppen, det egna talet. Lika omöjlig att undkomma.

Ordet blir här inte till kött och kroppen är aldrig sin egen. Språket kan inte heller erotisera kroppen men kroppen (kroppsligheten) med sina slangar, shuntar och artificiella fissurer har makten att erotisera språket. Här finns inga normerande semantiska eller syntaktiska strukturer som ristats in i huden (som hos Odontologen ersatts av ett latexmembran). Snarare är det cyborgens virtuella kroppslighet som häftar fast vid orden och syntaxen. Kan då köttet bli till ord?

Är det en aktivt verkande nihilism i linjen från Nietzsche som erbjuds av Odontologen? Eller är denna ”roman” en ironisk grimas, en det dubbla negerandets gest som samtidigt stänger och öppnar för möjligheten till transcendens genom att obönhörligt framhäva det radikalt immanentas materialitet? Klart är i alla fall att det självtillräckliga (nästan autistiska) språkliga universum som boken utgör är ett slags kristallisering av en frånvarande skönhet som aldrig givit löfte om någon mänsklig tillfredsställelse. Lika ofrånkomlig och självklar som en saltstod står texten hursomhelst just där – och ingen annanstans. Uppfordrande och ironisk på samma gång.

I Sällsamma och egentliga berättelser från Värmland finns också ett slags lekfullhetens grymhet (eller kanske grymhetens lekfullhet) som närmar sig men aldrig ger upp inför desillusionen, som på alla sätt försöker undgå nihilismens lockelse. Kanske kan vi tala om ett slags ludisk-sadistisk dualitet här. Det handlar alltså om en polarisering snarare än en dialektik. En konflikt som undandrar sig syntes och förlösning. Men om här saknas förlösning skymtar emellanåt ändå en aning om något som kan läsas som försoning. Det är i så fall ett drag som förebådades redan i Odontologens förra bok, Agón (2001), men som först nu utvecklats till ett bärande tema.

Är den försoning som jag läser in i Sällsamma och egentliga berättelser uttryck för en misslyckandets estetik? Det är svårt att se hur en annan läsart vore möjlig; Odontologen är ingen obskurantist men inte heller hänfaller han till någon ljusmystik. Han strävar inte mot vare sig sol eller måne.

Via negativa är en återvändsgränd i Niftor Odontologens värld. Det är endast genom den tanke som uppstår i maskinen som kroppen finner sin egen identitet. Något annat finns inte, kan inte ens föreställas. Och kroppen/maskinen själv, blir till i det område där språket erotiserats till den punkt där en kreativ och orgasmisk kortslutning kan äga rum.

Den ständigt närvarande sexualiteten, användandet av fetischismens mondäna parafernalia och den hårda, obönhörliga rytmen som ofta ger associationer till industrimusik, gör det kanske allt för lätt att läsa den här boken som ett exempel på postmodern dekadens. Jag tror det vore ett misstag: Niftor talar från en annan plats, en annan tid som ännu bara existerar i embryonal skepnad. Det är inte fråga om en predikan - men kanske kan man tala om en poetisk futurologi, bortom såväl den naiva utopismen som dystopins obrukbara klichéer.

I så måtto är Sällsamma och egentliga berättelser ett stycke ren performativitet. En bok som samtidigt är en maskin eller ett laboratorium och mellan vars pärmar en oavbruten alkemisk transformation äger rum. En lubricerad text som visar (eller producerar) det som inte låter sig sägas. En autoerotisk affirmation på avgrundens rand.

Claes Schildt

Ursprungligen publicerad i Scandinavian Review of Art and Aesthetics

Ruttna krusbär (3): Regeringen, Flygvapenmuseet och den systematiska historieförfalskningen


Sten Tolgfors och Lena Adelsohn-Liljeroth låter meddela att regeringen kommer att satsa nio miljoner på Flygvapenmuseet i Linköping. Inom den så kallade "kultureliten" spekuleras det redan om detta beslut är resultatet av ministerstyre eller om det finns andra motiv bakom filisterregeringens okarakteristiskt kloka inställning till museet.

Som f.d. diplomingenjör med åtskilliga tjänsteår på SAAB i Linköping välkomnar jag naturligtvis detta beslut även om jag inte kan föreställa mig att krämarna och filistrarna i kanslihuset skulle ha drabbats av en kollektiv lidnersk knäpp. Någonting säger mig också att Flygvapenmuseet också i framtiden kommer att mörklägga det arbete som där bedrevs under sextiotalet med efterbrännkammaren till JA37. Den betydelse detta kom att få för utvecklingen under det kalla krigets sista decennier tycks dömd till glömska. Att det rör sig om ett systematiskt förtigande och en historieförfalskning som bedrivits av åtskilliga regeringar är hursomhelst lika uppenbart som beklagligt.

Att man på Flygvapenmuseet i första hand tycks vara intresserad av att - än en gång - berätta den lika sensationalistiska som triviala historien om den störtade DC3:an ser ut som en tanke. Genom att erbjuda allmänheten sådant strunt och därmed förvandla museet till ännu ett inslag i "upplevelseindustrin", i samma klass som alla dessa Sommarland och Astrid Lindgren-parker, kommer man ju på ett elegant sätt att kunna föra sina besökare bakom ljuset. Museipubliken kommer att distraheras från de verkligt viktiga aspekterna av det svenska flygvapnets historia. Alla blir glada och nöjda - samtidigt som de som vet blir allt färre.

Det är en bedrövlig tid vi lever i.

fredag 18 september 2009

Erica Sagn intervjuar Karin Barbalander



Efter några år låter nu Karin Barbalander sin hjälte baron Fredrik Ehrenhielm återkomma men någonting har förändrats. Den adlige privatdetektiven befinner sig i ett hårdare och farligare klimat än i tidigare romaner. Mörka krafter i samtiden utmanar den libertinska livsstil som han förkroppsligar och om den så kallade Ehrenhielm-trilogin anslöt sig till den traditionella kriminalromanen kan VÅR GEMENSAMMA FIENDE snarast beskrivas som en politisk idéroman förklädd till thriller. Vi citerar baksidestexten:

Det är en allmänt känd hemlighet att den anglofile Baron på Flobyhof varje år anordnar en illegal rävjakt som avslutas med en överdådig fest på slottet. Under åren har detta utvecklats till ett slags folkfest som engagerar alla på orten. Under ett dygn umgås hemtjänstbiträden och kommuntjänstemän från den sömniga småstaden i norra Uppland med tillresta gäster från Sveriges äldsta och mest bemärkta familjer i en sant egalitär anda.

Men detta år vänds allt på ända. En grupp militanta veganer obstruerar rävjakten och klockan fyra på morgonen gör säkerhetspolisen och rejvkommisionen tillslag mot Flobyhof. Ett femtiotal gäster grips och transporteras bort. De gripna får ingen vetskap om vad de är misstänkta för. Men nästa dag exploderar nyheten att "de blåblodiga djurplågarna" och "libertiner från Riddarhuset" har oskadliggjorts. Ett tiotal personer begärs häktade medan en handfull diplomater och medlemmar av kungahuset försätts på fri fot. Därefter utbryter den stora trystnaden. Ingen vet vad som står i polisutredningen.

Polisintendent Ramsey får till sin förvåning ett helt nytt jobb, att leda förhören med de misstänkta djurplågarna och sexbrottslingarna. Därmed förändras hennes liv, bland annat innebär det att vänskapen med kollegan Lappalainen utsätts för svåra slitningar. I kriget mot aristokratiska värderingar hamnar Ramsey och Lappalainen på helt olika sidor. Deras överordnade, Konrad Werup, tvingas till slut välja sida vilket får katastrofala följder för Linköpingspolisens särskilda insatsstyrka.

Friherre Fredrik Ehrenhielm hör till sin förvåning till dem som släpps fria före den skandalösa rättegång som genomförs bakom lyckta dörrar. Han är fullständigt övertygad om att han aldrig mer i livet kommer att lyfta ett finger när det gäller svensk inrikespolitik eller detektivarbete. Men det återupptagna fridfulla livet på Flobyhof varar inte länge.

Fredrik Ehrenhielm använder alla sina gamla kunskaper från Tolkskolan och hans vän Toby Longbottom mobiliserar vänner från SAS. Deras fiender tycks finna överallt: I källarmoskéer och seminarierum, i den autonoma vänsterns lokaler likaväl som Regeringskansliets korridorer. I en våldsam uppgörelse avslöjas de hemlighetsfulla förbindelser som knyter samman den korporativa maktens tjänare.

Karin Barbalander gör i sin senaste roman upp med de lagar som sägs vara avsedda att skydda demokratin och samhällets fortbestånd men som skadar det senare mer än aristokratin någonsin gjort. Här möter inrikespolitiska intriger högst privata relationer och vävs ihop till en andlöst spännande historia av det slag Karin Barbalanders läsare kommit att vänta sig av vår nya deckardrottning.


Vi bad Erica Sagn intervjua Karin Barbalander om den nya boken, som inom kort kommer att ges ut av Anark förlag.

Hur fick du idén till den här boken?
Den var helt självklar. Man kan säga att detta samtidigt är den sista boken i sviten om Fredrik Ehrenhielm och den första om Konrad Werup. Anledningen till att jag skrev böckerna om Ehrenhielm var att jag ville skildra det utbredda hatet och rädslan mot libertinska ideal i ett samhälle som styrs av en regering som gjort småborgerlighetens dygder till ideologi och överordnad norm. Efter regeringsskiftet har ju denna dystopi förverkligats. I romanerna om Konrad Werup har jag i första hand koncentrerat mig på den paralyserande politiska korrekthet som helt och hållet trängt undan individuell storhet inom de pseudointellektuella delarna av den svenska offentligheten. Med VÅR GEMENSAMMA FIENDE fick jag en möjlighet att knyta ihop dessa teman.

Titeln, Vår gemensamma fiende, syftar väl på att vår värsta fiende är den korporativa makten. Kan du utveckla...
Det är mycket enkelt. Vi har ett antal krafter som under lång tid bekämpat libertinska ideal med stor fermitet: Säpos resurser har utökats med femtio procent sedan 2001, nya lagar har stiftats, det muslimska bigotteriet och den nivellerande queer-ideologin breder ut sig i inflytelserika kretsar. Den småborgerliga liberalismen utgör dessutom en hegemoni lika stark och lika kvävande som den socialdemokratiska på sin tid. Vad folk i allmänhet inte förstår, är att allt detta utgör ett hot - inte bara mot de få som ännu håller fast vid ett aristokratiskt ideal, utan för den naturliga balansen i hela samhällskroppen.

Det är en mycket intrikat historia du berättar, som i måpnga stycken känns välbekant - hur mycket är dikt och hur mycket är verklighet?
Mycket har hänt i verkligheten även om de flesta namn och platser är påhittade. I september 2006 gjorde exempelvis säkerhetspolisen i Belgien just en sådan razzia som beskrivs i bokens inledningskapitel. Sju adelsmän häktades.

Det är ingen konst att döma medlemmar av aristokratin som gjort sig skyldiga till verkliga brott. Problemet uppstår när de är oskyldiga - det är då man måste ta till sådana här idiotier som förbud mot rävjakt och sexuella handlingar som rimligen borde höra till privatlivets sfär. Det här är självklarheter som folk har svårt att förstå, eftersom man tror att det handlar om något oerhört mystiskt, att aristokrater på något sätt är lömskare än andra.

Svenska medier får också en släng av sleven...
Ja. Jag har faktiskt roat mig med att samla på tidningsklipp som handlar om att visa läsarna hur farlig den svenska adeln är. Alltsammans rent nonsens naturligtvis.

Kan man säga att VÅR GEMENSAMMA FIENDE är ännu en i raden av svenska nyckelromaner?
Inga kommentarer.

VÅR GEMENSAMMA FIENDE utkommer 4 oktober.


Trilogi i nytryck

Innan Karin Barbalander slog igenom som författare till den uppmärksammade serien kriminalromaner om Konrad Werup, hann hon publicera ett antal böcker under pseudonymen Malla Lagerbielke. Anark förlag återutger nu den sedan flera år slutsålda trilogin om friherren och privatdetektiven Fredrik Ehrenhielm: Patricier och patrask, Dödligt drama samt Noblesse oblige under författarens verkliga namn.

Så här skrev en av våra kritiker när den avslutande delen kom ut 2005:

Med sina tre romaner om friherren och privatdetektiven Fredrik Ehrenhielm tog Karin Barbalander "det svenska mordet från förortens och bakgatans sunkiga omgivningar och placerade det där det hör hemma: i den venetianska vasen". Barbalander ...är en oerhört skicklig intrigknypplare, kanske den främsta vi har på det här språket. Spänningen i hennes kriminalromaner närmar sig alltid det uthärdligas gräns och hon väjer inte för den fasansfulla detaljen. Men hon ska inte förväxlas ens med de skickligaste hantverkarna i branschen. Barbalander är till syvende og sidst något så sällsynt som en författare av idéromaner, en som valt deckaren som sitt medium. Dessutom en, vars idéer utmanar den kväljande socialliberala och socialdemokratiska atmosfär som infekterat det svenska samhället och kulturlivet sedan mer än ett sekel. Här talar en samtidigt djupt konservativ och ytterligt subversiv libertin. Stundtals tycker man sig läsa en modern de Sade, född i fel tid, på fel plats och av fel kön.

Patricier och patrask
Tre ungdomar stämmer möte i en undanskymd slottspark i Uppland. De byter om för att i sommarnatten utföra sina hemliga rollspel. Men bakom ett träd gömmer sig någon som ger deras fest ett makabert slut. På Flobyhof råder sommarstiltje. Fredrik Ehrenhielm motar om dagarna sin leda med drakflygning och fördriver sina nätter med allt sällsammare experiment med hallucinogena droger. Plötsligt hittas hans kusin, Dodde Törnebladh mördad. De enda ledtrådarna är ett par fotografier; ett på några ungdomar i historiska kläder och peruker, och ett på en mystisk kvinna.



Dödligt drama
En vinterdag 1999 försvinner en uppburen svensk dramatiker, Tomas Dahlén, under sin dagliga shoppingrunda på NK.
För Fredrik Ehrenhielm blir det en personlig fråga av högsta rang. Dahlén är nämligen nyss gift med hans dotter Louise.

Trots att utredningen handläggs av polisen i Stockholm kan Fredrik Ehrenhielm inte låta bli att engagera sig. När sedan också en av Dahléns fiender, teaterkritikern Ferm på Dagens Nyheter, hittas bestialiskt mördad, blir hans engagemang om möjligt ännu större.

Trådarna leder bakåt i tiden, till det slutande sextiotalet, vänsterextrema sammanslutningar och lönnmördare från Västtyskland och Palestina. Ehrenhielm anar att han kommit en stor hemlighet på spåren, som berör hela den svenska efterkrigshistorien. Kanske befinner han sig i utkanten av något som är mångdubbelt allvarligare än någon kunnat ana. När en bomb detonerar på Stora Sällskapet står det klart att krafter satts igång som det svenska rättsväsendet inte kan hantera.

Samtidigt dyker ett ännu mörkare moln upp på Ehrenhielms himmel.
 
Noblesse oblige
Sommaren 2002 är den varmaste i mannaminne. Men för friherren Fredrik Ehrenhielm bryts sommarstiltjen på Flobyhof av att unga demonstranter vandaliserar familjens hus i Lärkstaden. Ehrenhielm reser till Stockholm för att se över skadorna och inleda diskussioner med försäkringsbolaget. Strax därpå slår våldsverkarna till igen med en rad alltmer utstuderade och besinningslösa dåd riktade mot svenska patricierhem. Ett attentat får dödlig utgång.

Vad finns det för samband mellan en socialdemokratisk justitieminister, en framgångsrik konsthandlare och pederast och en missanpassad ung man som engagerat sig i en vänstersekt? Fredrik Ehrenhielm ställs inför sitt livs svåraste dilemma. Ska han låta nåd gå före rätt?
.
Patricier och patrask
Dödligt drama
Noblesse oblige
.
Omfång: 250 sidor
Bandtyp: Kartonage
Pris: 210:-/st

torsdag 17 september 2009

Hedersmannen i Hjulsbro


Många läsare har de senaste veckorna hört av sig till Tankesmedjan Wereds vådligheter med frågor om när Kurt Wered återkommer som regelbunden skribent på den här bloggen. Det enkla svaret är: Vi vet inte.

Medvetna om det förmätna, ja rent omöjliga, i att försöka fylla tomrummet efter Wered vill vi som arbetar här på Tankesmedjan ändå påminna om att Bengt Fram, den uppskattade experten på östgotisk kultur, också är en flitig bloggare med ett starkt engagemang i svensk politik. Den som uppskattat den rättframma tonen på dessa sidor kommer med säkerhet att känna igen sig hos Bengt Fram, vars blogg man hittar här.

Karin Barbalander: Struktur och agens


Samtidigt som den femte delen i Karin Barbalanders Konrad Werup-dekalog utkommer på ett annat förlag, publicerar Anark nu en nyskriven, separat berättelse: Struktur och agens som kan läsas som ett slags prolog till hela serien. Här skildras Konrad Werups dramatiska ungdomsår, hans personliga och politiska omvändelse samt ursprunget till Lingöpingspolisens speciella insatsstyrka.

Bergs slussar i gryningen den 10 oktober 2007. Korvetten av Visbyklass rammar en slussport med våldsam kraft och fattar eld. Kaptenen och hans besättning på det tungt bestyckade fartyget dör i samma ögonblick som ammunitionsförrådet exploderar. Konrad Werup, operativ chef vid Linköpingspolisens särskilda insatsstyrka, konstaterar snart att inget svenskt örlogsfartyg saknas. Att det måste ha framförts utan tillstånd. En olycka. Men uppenbarligen finns något annat bakom. Mitt under olycksutredningen kommer ett nattligt larm. En brand har utbrutit i bröderna Wallanders bokhandel. Huset är redan övertänt. När inspektör Lappalainen efteråt undersöker de innebrända brödernas kroppar gör han en fasansfull upptäckt: båda kropparna har halshuggits. Två medelålders bröder som sålde deckare och kurslitteratur. Avrättade med kroksabel. Det är alltför orimligt, tänker Werup.

Jakten på vapensmugglarna för Wallander och Lappalainen till Libyen och Palestina och slutligen till en rafflande upplösning i de afghanska bergen. Under utredningens gång tvingas också Werup möta spöken från sitt eget förflutna...

Struktur och agens är en bok som tar ett steg tillbaka. Historien börjar 1970 när Werup är en 22-årig arbetare på SAAB-fabriken i Linköping som en varm försommardag, inspirerad av en marxistisk studiecirkel, initierar en vild strejk. Den slutar 2008 med den dramatiska och gåtfulla titelberättelsen som bland annat innehåller en oefterhärmligt dråplig skildring av mötet mellan Werup och hans ungdoms kärlek i en dansk källarmoské.

Däremellan ger den några av de viktigaste nycklarna till personen Werup. Den berättar om den första tiden med Ritva, om uppgörelsen med KPML(r) och hur Werup först engagerades som informatör av IB och sedan inledde sin karriär som polis. Med Struktur och agens tillförs en ny djupdimension till serien om Konrad Werup.

Struktur och Agens kan ses som ett supplement till Werup-dekalogen och ges ut av Anark förlag.


Struktur och agens
Omfång: 264 sidor
Bandyp: Linnetrådshäftad
Pris: 249:-

Claes Schildt: Heidegger - The Introduction of Laughter into Philosophy


In the most comprehensive examination to date of Heidegger’s humor, Claes Schildt draws on previously unavailable materials to paint a hilarious picture of the influence plain and hilarious silliness had on the philosopher’s thought and politics.

In this provocative book, Schildt uses excerpts from unpublished seminars to show that Heidegger’s philosophical writings are fatally compromised by frivolity. In other documents, Schildt finds expressions of bad form and a surprising taste for simple puns.
Schildt disputes the view of Heidegger as a naïve, temporarily disoriented academician and instead shows him to have been a self-appointed joker or trickster for his students whose intentionality was clear. Contrary to what some have written, Heidegger’s sense of humor became even more radical after 1935, as Schildt demonstrates. He revisits Heidegger’s masterwork, Being and Time, and concludes that in it Heidegger does not present a philosophy of individual existence but rather a doctrine of radical self-sacrifice, where individualization is allowed only for the purpose of sensless joking.

Schildt's book was highly controversial when originally published in Finland in 2005. Now available in Michael B. Smith’s fluid English translation, it is bound to awaken controversy in the English-speaking world.

Claes Schildt is associate professor at Åbo Akademi and an authority on 20th Century continental philosophy. He lives in Sweden. Michael B. Smith is professor emeritus of Scandinavian languages and philosophy at Berry College and the translator of numerous philosophical works into English. He lives in Riverdale, NY.

DÖDLIGT HABITUS - Höstens Barbalander är här


Bland höstlöven på universitetsområdet hittas en mördad student. Hon saknar anhöriga men är sedan länge känd hos de sociala myndigheterna och hennes död väcker ingen större uppmärksamhet.

Det gör däremot mordet på en av flickans lärare vars avhuggna huvud några dagar senare hittas på en av universitetets toaletter. Stockholmspolisen anar ett samband mellan de båda morden. Men vem skulle vilja döda både en obetydlig student och en sociolog, vars främsta merit är en oantastlig politisk korrekthet. Och varför?

Polisutredningen leder ingen vart och när ett tredje offer hittas, stympat och skändat bortom all mänsklighet, kopplas Linköpingspolisens speciella insatsstyrka in på fallet. När Konrad Werup och hans elitgrupp tar upp jakten på den okände seriemördaren träffar de överraskande på en hittills okänd islamistisk organisation, vars kallhamrade hantlangare inte väjer för något när det gäller att genomföra sitt program - spår som via offren leder rakt upp i det svenska sociologförbundet.

DÖDLIGT HABITUS är en andlöst spännande historia som tar läsaren med på en vindlande färd som leder både in i de samhällsvetenskapliga disciplinernas mörkaste vrår och den internationella islamismens labyrinter.

Karin Barbalander - 35-årig författare med bakgrund som journalist och politisk debattör - har väckt stor uppmärksamhet med sina tidigare polisromaner. DÖDLIGT HABITUS är den fjärde delen i en planerad dekalog om kommisarie Konrad Werup och Linköpingsplisens speciella insatsstyrka.

söndag 13 september 2009

Nya idiotier om Kurt Wereds identitet


Professorn i molekylärbiologi, tillika amatördetektiven Bo Gräsroth utkommer i dagarna med en lika bisarr som djupt lögnaktig bok med titeln En mästare avslöjad - Sven Lindqvist som Kurt Wered, utgiven på det obskyra Balder Förlag. Det är svårt att gissa vad som ligger bakom den förryckta idé som fått Gräsroth att skriva denna egendomliga bok men desto lättare att avfärda den som ett prov på fullkomlig stollighet. Vi tänker inte ödsla utrymme på att gendriva professorn i detalj. Att citera pressreleasen torde vara tillräckligt för att visa förvirrad soppa det handlar om:

Vem är Kurt Wered? Vi människor älskar mysterier, särskilt när vi har en chans att själva få leka med. Och det har vi verkligen i fallet Kurt Wered, den hemlighetsfulla pseudonym som gäckat såväl kritiker som anhängare med sitt radikalkonservativa budskap. Jag har under en längre tid ägna mig åt att försöka knäcka gåtan Wered och redovisar nu resultatet av mina efterforskningar i boken "En mästare avslöjad - Sven Lindqvist som Kurt Wered" (Balder Förlag).

Kurt Wered startade bloggen "Wereds vådligheter" i mars 2009. Hans framgång har sedan dess varit sagolik: Den från början anspråkslösa hemsidan, som mest ägnades åt Linköpingslaget LHC, utvecklades inom kort till "Tankesmedjan Wereds vådligheter" - en institution som av ledande journalister kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg". Wered knöt till sig yngre, högt begåvade skribenter som Erica Sagn och Karin Barbalander och genom det nystartade "Anark förlag" kunde man snart knäsätta en ny betydelse av begreppet "radikal-konservativ".

Den weredska konservatismen är av ett egenartat slag som svårligen låter sig sammanfattas på några rader och jag ägnar den därför en utförlig kommentar i min bok. Men det är nu inte bara det politiska innehållet som gjort Wereds blogg så omtalad och populär. Framförallt är det väl så att det är det kvicka, eleganta, stundom farstartade och alltid rappt skrivna sätt på vilket Wered kommenterar politik och samhällstrender, kulturpolitik, litteratur- och konstdebatt samt mycket annat. Till framgången för "Wereds vådligheter" bidrar naturligtvis också författarmystiken.

Trots att åtskilliga belackare ivrigt förfäktat den, enligt mig fullkomligt korrekta, åsikten att "Kurt Wered" är en pseudonym har mannen bakom denna märkvärdiga blogg och remarkabla bokutgivning förblivit okänd. För varje ny utgivning har ett hejdlöst gissande vidtagit, med de mest allmänna argument som kunde passa in på många människor. Någon systematisk undersökning värd namnet har dock aldrig kommit till stånd - förrän nu.

En av de först misstänkta var författaren Lars Gustafsson. Till andra återkommande namn i denna farsartade gissningslek hör Nikanor Teratologen, Mats Gellerfelt och Bo Cavefors. Att det är en person med djupa kunskaper om den svenska politikens irrgångar gör att man till listan över misstänkta kunnat foga bland andra Charlie Weimers, kollektivet bakom den konservativa bloggen "Tradition och fason" samt Fredrick Federley. Wereds djupa kunskaper om och engagemang i svensk ishockey gör att också Håkan Loob varit ett återkommande namn i spekulationerna. Dessa och många andra, mer eller mindre långsökta, gissningar granskas och avfärdas i "En mästare avslöjad".

Vad som från början närmast var ett hugskott, nämligen att upphovsmannen till Wereds vådligheter är författaren Sven Lindqvist, kom under den fortsatta undersökningens gång att framstå som ett ovedersägligt faktum, hur osannolikt det än kan förefalla. En störtflod av märkliga likheter, biografiska, tematiska och stilistiska, redovisas i "En mästare avslöjad - Sven Lindqvist som Kurt Wered" och slutsatsen, menar Bo Gräsroth, är att det är statistiskt omöjligt att någon annan än Lindqvist kan vara "Kurt Wered".

onsdag 9 september 2009

Odontologen om Panzerfaust


Det österrikiska skivbolaget Stammheim Records har sedan slutet av 1970-talet förvaltat det centraleuropeiska musikkollektivet Panzerfausts katalog, med varierande framgång och skicklighet. Vare sig det rört sig om återutgivningar av de första LP-skivorna, outgivet material eller kompilationer verkar man ha saknat en övergripande vision. Retrospective-serien utgjorde en intressant djupdykning i arkiven, liksom den luxuösa dvd-utgåvan av dokumentärfilmen Cabaret Rote Armee, men mycket har förefallit illa genomtänkt. Särskilt när man i början av 2000-talet släppte samtliga kända live-inspelningar på cd med undermåligt ljud.

När Stammheim ånyo ger ut Panzerfaust-katalogen som "The Black Box" har stor omsorg lagts ner för att få allt rätt. Det finns kanske hifi-entusiaster med anläggningar i hundratusenkronors-klassen som kan krama ut mer av de gamla vinylerna, men även de torde instämma i att de här remastrade cd-skivorna ger inspelningarna en attraktiv krispighet, större dynamik och en luftig separation mellan instrument, samplingar, ljudeffekter och sång. De återutgivna albumen har getts föredömliga omslag utformade som exakta repliker av originalen, medan återupptäckta liveinspelningar och annat tidigare outgivet material förpackats i vackra och enhetliga omslag. Det rör sig om sammanlagt 17 cd-skivor och fyra dvd med videoinspelningar från några av gruppens ryktbara framträdanden. Alla skivor har dessutom cd-häften med ovanliga bilder och intressanta kommentarer.

Samtidigt kan man undra varför man inte tagit med låttexterna, som saknades på de flesta originalalbum (och ofta kan vara nog så svåra att uppfatta). Vi kalenderbitare och hardcore-fans saknar också fler detaljerade produktionsuppgifter. De två nyproducerade dokumentärfilmer som inkluderas tillfogar heller inget substantiellt nytt till Panzerfaust-historien. För den som vill veta mer om denna ständigt föränderliga grupp och de olika, ofta tumultariska sammanhang den verkat i, är Hans Mahlers film Industrial Terror in a New Europe (1992) alltjämt absolut oundgänglig. Och den som vill veta mer om Panzerfausts utveckling sedan dess bör naturligtvis läsa Ian Chalmers 500-sidiga Panzerfaust - Guerillas of the Avnat-garde som utkom förra året.

Men trots invändningar är det omöjligt att inte rekommendera denna multimediala skatt. Från debuten 1970 med Ein Deutsches Requiem till den nyutgivna Sang und Klange im XXI Jahrhundert, gjord av ett kollektiv som fallit sönder, återuppstått och omformats otaliga gånger, handlar det om nyskapande, avantgardistisk musik i sin renaste, och mest kreativt innovativa och transhumana form. Panzerfausts monumentala genomslagskraft och inflytande - musikaliskt, textmässigt, visuellt, ideologiskt - gör dessa nyutgåvor viktiga inte bara ur en konstnärlig synvinkel utan även för att förstå den tid vi lever i.

tisdag 8 september 2009

Panzerfaust Live


Industribuller och en djup historisk medvetenhet är utgångspunkterna för den sonora ritual med titeln SANG UND KLANGE IM XXI JAHRHUNDERT som den kosmopolitiska, post-industriella konstellationen PANZERFAUST förra året iscensatte på Fylkingen i Stockholm. Konceptbaserad danskonst mötte här en sofistikerad ljudbild där cut up-teknik i form av djärva samplingar kombineras med noisebaserade elektroniska klanger. Resultatet blev ett slags grymhetens atonala teater där man tydligt kan ana influenser från såväl en akademisk elektro-akustisk tradition som ett mer rockorienterat avantgarde. PANZERFAUST försöker inte dölja sina influenser (Stockhausen, Nono, Throbbing Gristle, Nurse With Wound, 23 Skidoo etc) samtidigt som gruppens sound är omisskänligt och unikt.

Något liknande gäller föreställningens koreografi som förenar den tidiga punkens anarkistiska och utlevande energi med den preussiska paradmarschens samtidigt förföriska och oroande estetik. Orgiastisk oförutsägbarhet och maskinmässig precision. Lockande och skrämmande, engagerande och frånstötande, oändligt fascinerande.

I föreställningens första del, "Arkaisk ritual" märker man tydligt en annan av gruppens inspirationskällor: den ockulta traditionen, särskilt dess mer demoniska sida. I en realistiskt iscensatt, 60 minuter lång korsfästelsescen ackompanjerad av akustiskt förvrängd mongolisk strupsång och ABBA-samplingar samt högläsning ur Aleister Crowleys "The Book of Thot" tvingas åskådaren med eller mot sin vilja mot det uthärdligas gräns.

Ändå är det kanske föreställningens andra del, "Förlösning", som är den mest provocerande. Här utmanas nämligen det samtida "avantgardets" mest omhuldade föreställningar, de som i den första akten tycktes ha bekräftats, genom ett radikalt accepterande av den yttersta nihilsmens grundläggande premisser. I detta avsked till 1900-talets småborgerliga radikalism med sin benhårda normativitet dekonstrueras den "överskridande" pseudoradikalitet i en brutal konceptuell strip-tease. I en strängt koreograferad men samtidigt uppsluppen avrättningscen bjuds ett definitivt avsked till den kulturella miljö som en gång frambringade PANZERFAUST. Fadersupprorets oidipala slutpunkt gestaltas här av tre dansare i en scenografi som lånat drag av både klassisk tortyrkammare och amfiteater.

I den tredje och avslutande akten, "CyberKopulation", närmar sig PANZERFAUST reklamens och musikvideons närbildsestetik. Dansarna har nu lämnat scenen som istället domineras av ett tiotal storbildskärmar. Det voyeuristiska förhållandet mellan det tydligt avskilda subjektet (den manliga blicken) och objektet (kvinnan, den Andra) tycks här upplösas i ett slags cybernetiskt förhållande där bildskärmen får en thaumaturgisk funktion som förenar det centrala nervsystemet med den flimrande, ständigt föränderliga bilden i ett slags hyperrymd. Bildskärmen som protes och dildo, penetrerande det mänskliga ögat. Alltid pornografiskt kodad. Soundtacket är här psykedeliskt och dunkelt abstrakt, ett slags intertextuell blinkning till den industrimusikens barndom som PANZERFAUST definitivt lämnat bakom sig.

PANZERFAUST har sitt ursprung i den progressiva teatermiljö som uppstod kring de västtyska stadsgerillorna i början av 1970-talet. Gruppen uppstod som ett gruppterapeutiskt experiment inom Wolfgang Hubers "Sozialistisches Patientenkollektiv" och har sedan dess genomgått ett otal metamorfoser; medlemmar har kommit och gått i samma takt som sound och konceptuella ramar förändrats. I början av 80-talet försköts kollektivets centrum från Heidelberg till Wien. Tio år senare hade man etablerat filialer i Bratislava och Belgrad och under det oroliga 90-talet växte nya satellitgrupper fram på Balkan och andra platser i östra Europa. De senaste åren har Budapest alltmer kommit att framstå som det konceptuella, kosmopolitiska kollektivets vitala centrum. Under 2008 turnerade man med föreställningen SANG UND KLANGE IM XXI JAHRHUNDERT som framfördes på scener i flera av Europas huvudstäder.

ANARK/AUDIOFIL är namnet på det nystartade skivbolag som drivs av Tankesmedjan Wereds vådligheter. I linje med Anark förlags inriktning kommer utgivningen att bestå av såväl klassiska verk som arbeten av "misskända mästare" samt nyskapad musik.


Panzerfaust: Sang und Klange im XXI Jahrhundert. Live in Stockholm.

3 CD i box. Texthäfte.
Pris: 370:-

söndag 6 september 2009

Ruttna krusbär (2)


Unterwart, Burgenland, Österrike. Här känner jag mig hemma. Här kan jag andas. Hit når inte det djävulska larmet från den svenska pöbeldebatten. Här ska jag stanna!

fredag 4 september 2009

Odontologens återkomst


Niftor Odontologen debuterade 1991 med prosaberättelsen Barnomsorgen i Filipstad. Boken gavs ut på eget förlag efter, enligt författaren själv, 25 refuseringar. Föga förvånande möttes denna debut med kompakt tystnad av den svenska kritikerkåren. Den hektograferade upplagan om endast 150 exemplar fick trots det en viss spridning bland kvalificerade läsare med intresse av subversiv litteratur. Barnomsorgen i Filipstad levde ett slags samizdat-tillvaro under många år och åtnjuter idag status som ett slags "minor classic" trots att det bara är ett litet antal människor som haft möjlighet att läsa boken.
.
Efter debuten kom det att dröja tio år innan Niftor Odontologen lät höra om sig igen. Den långa tystnaden berodde till viss del på författarens besvikelse över debutbokens öde. Särskilt kränkande var det fräcka sätt på vilket Barnomsorgen plagierades och det sätt på vilket massmedier och kulturetablissemang höjde epigoner och plagiatörer till skyarna. På hösten 2002 gav i alla fall det lilla förlaget Yrsel i Sundsvall ut Niftor Odontologens essäsamling Agón. Trots att förlaget skickade ut åtskilliga recensionsexemplar uteblev responsen också denna gång.

Anark förlag kommer inom kort att ge ut en fortsättning på Barnomsorgen i Filipstad. Som en förberedelse till Odontologens återkomst presenterar vi redan nu författarens två första böcker i nya upplagor:
 
Barnomsorgen i Filipstad
Omfång: 152 sidor
Band: Linnetrådshäftad
Pris: 245:-
.
Agón
Omfång: 192 sidor
Band: Linnetrådshäftad
Pris: 275:-

torsdag 3 september 2009

SUB/VERSIV


SUB/VERSIV är en tidskrift för libertinsk debatt och anarkisk-auktoritär revolt. Den är avsedd att vara ett forum för egensinniga och motströms idéer av det slag som brukar avfärdas som ”avarter” av dagens pseudoradikala etablissemang, det statliga kulturstödets politiskt korrekta fursteslickare. SUB/VERSIV kommer att vara garanterat fri från salongsfähiga ”utmaningar” och impotenta ”provokationer”. Skulle någon läsare stöta på sådant material kommer vi skamsna att återbetala prenumerationsavgiften.

SUB/VERSIV utges av Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag. Läsare av denna blogg kommer omedelbart att känna igen sig men tidskriftsformatet tillåter samtidigt en större bredd och fördjupning.

SUB/VERSIV utkommer med fyra nummer om cirka 160 sidor per år. Prenumerationspriset är 550:-/år. Lösnummer kostar 140:- och kan köpas hos Minibok i Vällingby City.

Det första numret av SUB/VERSIV innehåller bidrag av såväl etablerade kulturpersonligheter som debutanter. Redaktionen har valt ut material som karakteriseras av originella infallsvinklar och personlig gestik men som ändå ansluter till tidskriftens radikalt konservativa, pro-auktoritära hållning. Här samsas religiösa, politiska, teoretiska och erotiska perspektiv på temat ”auktoritär revolt”.


Ur SUB/VERSIV 1/2009:

AUKTORITÄR REVOLT
Erica Sagn

BORTOM BATAILLE
Mats Fram

LYDNADENS PRIVILEGIUM
Claes Schildt

INTE ETT ORD OM CAVEFORS!
-Intervju med Kurt Wered
Fredrik Sagn

DEN DOMESTICERADE MYS-SADISMEN I SVENSK KRIMINALLITTERATUR
Karin Barbalander

FALLET PETER BIRRO
Kurt Wered

SALONGSJIHADISTER OCH PUNSCHGUBBAR
- Om den tandlösa konservatismen i Sverige
Erica Sagn

TILL DET BESINNINGSLÖSA VÅLDETS LOV
- Transcendenta ögonblick i dungeons och gatustrider
Arthur C Mead

onsdag 2 september 2009

Ruttna krusbär (1)


Under denna rubrik kommer vi i fortsättningen att publicera resebrev och kommentarer om den svenska kulturdebatten signerade Kurt Wered.

I ett inlägg på denna blogg beklagade Erica Sagn nyligen den svenska krämarliberalismen och den nihilistiska kraftlöshet och defaitistiska politiska korrekthet som gör den svenska kulturdebatten lika förutsägbar och outsägligt trist som den ljumma grynvällingen i en västerbottnisk fattigstuga. Jag instämmer till fullo i hennes kritik och kan beundra den nästan dåraktiga envishet med vilken människor av hennes kaliber fortsätter att hudflänga den andliga utarmningen i denna bedrövliga samtid.

Själv gitter jag knappt engagera mig i eländet längre. Atrofieringen och försumpningen har gått alltför långt i det här landet för att det skulle vara mödan värt att ägna sina sista år dess andliga och intellektuella misär. Jag har valt exilen för att komma bort från alltsammans.


August Strindberg och Vilhelm Ekelund valde båda att under långa perioder leva i exil...

Det var alltså i en ganska dyster sinnesstämning som jag lämnade Sverige, fasterlandet, förra veckan. ”Låt det här landet gå under i rök och damm eller med ett pip”, tänkte jag. Vad rör det mig? Svenskarna: En samling obildade serietidningsläsare, TV-konsumenter och bloggare som framlever sina eländiga liv på tundran i ett kargt, ogästvänligt och efterblivet land. Fortsätt ni att roa er till döds med era mobiltelefoner, med er narcissistiska kroppsfixering och ert Facebook. Twittra er till döds. Det rör mig inte i ryggen. Jag vill bara bort. Bort från detta land med dess stank av yllesockor och långkok, kriminalromaner och usla TV-följetonger.


Så gjorde också Ingmar Bergman, Lars Gustafsson - och nu även Kurt Wered.

Redan i Danmark blev det lättare att andas. På kvällen hann jag äta middag på den utmärkta Krogs Fiskerestaurant innan jag klev på bussen till Hamburg. Under den nattliga resan började jag bättre förstå den befrielse från småaktighet och pöbelfasoner som andra svenskar funnit i den självvalda exilen: en Strindberg, en Ekelund, en Bergman, en Gustafsson… listan kan göras lång och det är naturligtvis ingen slump att så många av oss funnit en tillflykt just i Tyskland men jag ska inte diskutera orsakerna till detta. I själva verket blev min vistelse där också ganska kort då jag redan på måndagen fortsatte till Polen.

I Gdansk inträffade så något som bekräftade det riktiga i mitt beslut att lämna Sverige för gott. På kvällen blev jag nämligen vittne till något slags upplopp i stadens centrum. Svartklädda ungdomar med påkar och plakat i närkamp med kravallutrustad polis. Skrik och skrän. Utlevelse och extas. Molotovcocktails. Tårgas. Unga, vältränade kroppar som ger sig hän en uråldrig, karnevalisk dans. Dionysisk livsglädje av det slag som endast det renaste och mest avsiktslösa våld kan frambringa.

Jag dröjde mig kvar i utkanten av detta sköna spektakel som avslutades med att polisen släpade in några demonstranter i sina piketbussar. Jag lyssnade till deras vrål och kände samtidigt hur de sista resterna av den trötthet och leda som fört mig hit drev bort och löstes upp tillsammans med de tunna slöjorna av tårgas. I denna starkt erotiska atmosfär kände jag mig hemma och som pånyttfödd.

Det var givetvis naivt att tro att det skulle vara möjligt att till en svensk publik förmedla något av den förhöjda livskänsla som jag erfor i närheten av det rena våldet. Men så stark var denna upplevelse att den pockade på att få komma till uttryck och jag publicerade tidigare idag en liten poetisk skiss om stridens erotiska skönhet på
Facebook.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Genast var där en kvartsfigur, en författare av folklustspel åt statstelevisionen, framme med sina lika okunniga som oförskämda ”
kommentarer”. Det var de gamla vanliga beskyllningarna och givetvis samma guilt-by-association-resonemang som är så vanligt hos svenska pseudoradikaler:

"Låter som den sedvanliga våldsromantiska rappakaljan. Marinetti körde den stilen i sitt manifest från 1909. Sedan tog Mussolini över. Thank you and goodbye… Precis samma ordval som de gamla fascisterna! Patetiskt."

Hur långt ska man behöva bege sig för att komma undan den svenska käringmentaliteten? Hur bär man sig åt för att slippa höra detta kacklande?

Marinetti - tacksam måltavla för den svenska pseudointelligentsians ressentiment