onsdag 18 mars 2009

Tankar om ishockey och Västerlandets undergång. Exemplen Goethe och Ekelund


Sedan avtalspensionen befriade mig från mina sysslor vid SAAB för sju år sedan har tankar som tidigare sysselsatte mig mycket sjunkit bakom medvetandets horisont och andra, av ett egendomligare slag, har kommit i deras ställe.

Så roar mig knappt ishockeyn längre. Och tanken på att trängas med okända, skränande människor på ståplatsläktaren, ett "nöje" som jag tidigare kunde se fram emot dagar, ja veckor, i förväg - den inger mig i dag inget annat än avsky och avsmak. Jag föreställer mig att det var just så här den västromerske kejsaren Honorius kände, när han år 399 e.Kr. avskaffade gladiatorspelen.

Låt mig förtydliga: Det är inte vad som försiggår på arenan som äcklar mig, så mycket som de obeskrivliga scener som utspelas runt omkring den. Pöbelfasoner på läktarna och korruption i lagens styrelser. Tränare som inte gör sig förtjänta av sin titel - och än mindre sin grotskt tilltagna lön.

Den som tvivlar på att den västerländska kulturen befinner sig i en nedgångsfas gör alltså klokt i att studera den svenska ishockeyn. Här gestaltas nämligen Europas öde i en skrämmande överskådlighet. Parallellerna till senantiken infinner sig osökt. Historen upprepar sig.

Är då allt hopplöst, förlorat?

Jag tror inte det. "Goethe har levat bäst, då han levat som belägrad", säger Vilhelm Ekelund någonstans. Och är det inte under perioder liknande vår egen som de märkligaste andar brukar framträda?

Kringränd av stavgångare och joggare, tystad av ledningen för White Lions, ständigt avbruten av mobiltelefoners larm, drar jag mig undan. Inte till passiv tystnad eller i bitterhet. Är det inte under ofantligt tryck som diamanter skapas?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar